Brytet

Det har varit nära precis hela dan. Det har liksom varit riktigt nära flera gånger men jag har lyckats hålla igen. Trots att varenda jävel var tvungen att poängtera att jag såg trött och ledsen ut. Ingen fattade att jag bara ville vara lite ifred. Varför fattar aldrig någon sånt?

Men sen. Sen var måttet rågat. Jag har nämligen ett Coop-kort. Det förs över 2000 varje månad in dit så jag kan använda dom till mat och dylikt. Kollade mitt konto imorse och det stod att där var det överfört 2000 kr. Skitbra tänkte jag, då kan jag handla efter jobbet. Handlade massa nödvändigheter. När jag kom till kassan godkändes inte mitt köp. Vi provade igen, men icke. Vansinnig blev jag.

Sen. Så fort jag stängde dörren om mig så sprack det. Och som jag har grinat. Jag har grinat och grinat och grinat och grinat. Och jag grinar än. Orkar inte mer nu. Jag orkar verkligen inte mer.

Nu så.

Jag har tänkt så. Den senaste veckan. Nu så. Nu så kommer telefonen. Men den kommer aldrig. Det där jävla nu så inträffar aldrig. Och jag blir förbannad och så känner jag mig ledsen. Och patetisk. Att jag liksom känner att telefonen är en sån stor sak. Men det gör jag.
Och det skulle inte förvåna mig om dom skulle ringa från tatueringsstudion och säga att dom måste ställa in min tid av någon jävla anledning. Och då känner jag att jamen då skiter jag i det. Och då kan jag lika väl skita i middagen på fredag också för att inget går ändå som jag vill.
Då känner jag mig patetisk igen.

Jag är så jävla trött. Jag får aldrig sova, jag får aldrig aldrig aldrig som jag vill. Jag blir tokig. Jag vill bara ha lite jävla sömn och jag vill ha lite jävla medgång. Om man nu säger så.

(tror inte allt handlar enbart om telefonen. det skulle kännas konstigt om fallet vore sådant)

Och jag undrar lite varför

Jag berättade för en kollega om mitt missnöje med min iphone. Egentligen vet jag inte varför, kanske för att jag ville ha lite medlidande. Och visst fick jag det. Tills dagen efter. Då vi satt i personalrummet och han och en annan kollega höll på med sina telefoner. Han blev liksom tvungen att nämna det. Skratta åt det. Få andra att skratta åt det. Att jag var korkad. Att jag inte fattade. Dumförklara mig. Jag satt och skrattade med men inombords kokade jag. Jag förstår inte varför man måste håna någon annan på det sättet. Är det så kul? Antagligen.

Och på nåt vis har det liksom följt med sen skolan. Om man svarade fel på någon fråga man fick och framför allt om man svarade HELT fel. Då genljöd skratten tills man ville lägga sig ner och dö. Sen uppfann man det där med att skratta åt sig själv. För att försvara sig själv. För att liksom på nåt sätt godkänna att andra skrattade åt en.

För dom jag berättar om min iphoneincident börjar jag alltid med "jag var så jäkla korkad". Varför? Bara för att jag vet att det kommer ett skratt följt av "näääää?". Och jag vill skydda mig själv för att det inte ska synas att jag tar åt mig av skrattet för att jag själv skrattar åt det.

Jag måste sluta med det där. Att skratta åt mig själv. Och i det här fallet var det bara kul fram tills det visade sig att jag måste betala närmare 3000 spänn för felet. Sen var det inte ett dugg kul längre.

Vet ni?

Det är världens bästa lördag idag. Jag ska snart jobba vilket betyder att jag inte kommer supa upp en krona. Och det är fan positivt.

Värre blir det nästa helg. Då kan det sluta precis lite hur som helst.

Ibland undrar man varför man inte gjorde nåt åt saken lite tidigare.

Nu har min kära katt börjat löpa igen. Jag trodde jag var säker ett par månader till. tji fick jag skulle man kunna säga. Och med alla utgifter jag har denna månaden har jag helt enkelt inte råd att kastrera henne nu. Jag måste vänta till nästa. Och då ska jag jävlar i den göra det också. (inte jag alltså, men ta henne till vet.)
Det där ylandet driver mig till vansinne och hennes beteende också. Hon liksom släpar rumpan i golvet och gärna mot mina ben. Fy fasen.

När inget går ens väg

Lite så är det idag. Och sen jobba löningshelg på det. Fint så.

"Folk gillar att skrämmas"

Igår rotfyllde jag min tand. Innan jag kom in i rummet så var jag så nervös att jag satt och skakade och var inte långt ifrån att åka hem. Men jag frågade hur ont det skulle göra. Svaret var att det inte skulle göra ett dugg ont. Jag fick liksom två bedövningssprutor så det skulle vara okej.
Men nästan alla jag har pratat med har sagt att det gör skitont att rotfylla. Jag kände inte ett dugg. Däremot kände jag mig lite rolig när jag låg där med nån latexduk över munnen för att det var tvunget att vara sterilt vid tanden. Önskade att jag bett dom ta kort på mig som jag kunde lägga ut på fejjan. Höhö.

Iaf så frågade jag varför alla säger att det gör så himla ont. För att folk gillar att skrämmas fick jag till svar. Det var ju roligt. Att folk gör så. Jättekul.

Apropå mamma.

Jag får ännu mer dåligt samvete när hon berättar att läkaren sa att hon kunde ha haft en hjärtinfarkt när hon fick så ont i måndags. Det är tydligen nåt med hjärtinfarkt och kvinnor, att det inte syns lika tydligt. Nu har jag tvingat henne att lova att ringa akuten om hon får så ont igen.

Pappa hade tre. Sen dog han av det. Hon får inte dö. Inte än.

Jag ska blogga tills fingrarna blöder

Min vän gnällde lite över att jag inte skrivit sen igår. Ursäkta, men jag får inte betalt för att blogga. Dessutom har jag liksom inget att skriva. Idag har varit en riktigt riktigt tråkig dag. Inget har hänt. Jag har suttit inlåst i lägenheten sen jag vaknade vid tio. Det känns som att det har gått flera år.

Lite gnällig en onsdag är okej att vara. Bestämde jag precis.

Men nästa vecka. Nästa vecka ska bli himla rolig. En bra vecka. Då ska det tatueras, käkas middag, spelas spel. Håll till godo. Mina fingrar blöder dock inte. Men dom kanske börjar vilken sekund som helst.

AJ-fåne

Yttre åverkan. ingen garanti! sms/mail skickat med kostnadsförslag på 1836 kr + moms avser byte av enhet. 110222 lå
sim-kort sitter fast i sim-läsare, utan sim-tray.
priset är ändrat till 2295 inkl moms på grund av justering av vår prislista 

Det var det ju värt att betala. 

Det ringde.

08.33 ringde telefonen. Jag var som tur väl var redan vaken. Det var en skör röst i andra änden. En ledsen röst. Jag fick trösta. Och jag fick bita ihop för att inte bli irriterad. Jag vill vara ett bra stöd inte någon som tjurar. Jag försöker alltså hålla igen och sen hör jag hulkandet. "Jag har så ont" hör jag. Och jag känner det. I magen. Och jag blir irriterad samtidigt som jag blir rädd. Sen hör jag snyftandet. Jag hatar snyftandet. Jag kan liksom inte göra nånting. Mer än att be henne prata med sin läkare. Jag. Kan. Verkligen. Inte. Göra. Någonting.

Jag har blivit min mammas mamma.

Artillerigatan

I veckan ska jag till en tandläkare som befinner sig på artillerigatan. Tror jag den hette. Jag är inte helt säker men jag hittar inte papprena heller så jag kan inte dubbelkolla. Men jag googlar och på wikipedia står det att det är en gata i stadsdelen Östermalm. Jag är på Östermalm lika ofta som någon som hejar på AIK helt plötsligt hejar på Djurgårn.

Det kan bli spännande det här.

Ibland får jag för mig att allt är slut

Ibland får jag en känsla som säger att allt är slut. Livet. Det finns inget mer att upptäcka och inget mer att göra. Nästan så att det vore lika bra att dö. Nej, jag vill inte dö. Men om det ska vara trist tills jag dör så vill jag nog inte leva heller.

Men vid dessa tillfällen glömmer jag bort att jag har ett liv och att jag varje dag gör saker även om det bara är att jag handlar och lagar mat. Och snart ska jag flytta ner till den fina staden och det skrämmer också skiten ur mig. För tänk att jag kan inte längre gå till det alldeles fantastiska sunkhaket på söder där jag haft så väldigt många underbara kvällar i dimman. Där jag har träffat helt fantastiska människor.

Däremot så väger det lätt upp att jag varje dag kommer träffa den finaste människan i mitt liv. Som lyser upp hela min tillvaro. Och då blir jag istället rädd för att jag inte kommer komma in på skolan och då vet jag inte vad jag gör för jag måste trots allt säga upp lägenheten också. Som jag förvisso bor i i andra hand men iaf. Har jag inte kvar denna och jag måste stanna kvar så har jag ingenstans att ta vägen.

Sånt tänker jag på. Varenda dag. Vad jag ska göra ifall?

Men nu ska jag fokusera på att jag lever. Att jag har hela livet framför mig. Många nya äventyr. För än är jag inte död.

Kyckling

Jag ville köpa såna där kycklingfileer som är inlindat med bacon och goda kryddor men dom var slut alternativt existerar dom inte längre så jag fick köpa sån där Stinas kyckling. Som är i ett jättepaket. Jag har inte ätit sådan sen jag bodde hemma. Avskydde dom. Med senor och ben i.

Men jag orkade inte komma på någon ny middag så det fick bli det. Hoppas inte jag kräks.

Hejdå.

Basånivet

Det kändes lite fånigt att skriva men nu har jag druckit och då är det okej. Jag trycker i mig vin. Innan var jag hos min kompis då hennes dejt bjöd på middag. Väldigt märkligt kan man tycka. Kan jag tycka. Vad jag hade där och göra när dom hade dejt. Men hon verkade vilja ha det så och man ställer ju upp.

Sen vart det märklig stämning. Jag tror killen trodde få sig ett nyp av oss båda. Inte riktigt min grej. Varken han eller hon. Nej tack. Så jag tog med mig det lilla vin som fanns kvar och gick hem.

Och nu lyssnar jag på (vin höll jag på att skriva) men Thåström och dricker vin. (!)

Hejdå!

Nej nej.

Var nyss på bolaget och köpte 3 l vin. Tänkte att det kanske dyker upp något ikväll. Förmodligen gör det inte det men då kan jag sitta och bli full för mig själv. Det är ju lagom roligt och normalt.

Men jag är faktiskt den roligaste människan jag känner. Ehm.

Jag är barnslig

När jag var ute förra helgen gav jag mitt nummer till en snubbe som jag snackade med i rökrummet. Varför vet jag ej men det blir så ibland. Jag fick världens chock när han ringde i veckan. Inte fan vill jag prata med honom.

Fast det kunde väl inte han veta.

Iaf så ringde han för en stund sen. Från dolt nummer så jag svarade. Och i samma stund som jag uppfattade att det var han så la jag bara på luren. Så himla fjantigt. Dock ringde han en gång till och pratade in något på telefonsvararen som jag inte hörde men jag uppfattade "barnsligt" någonstans. Och han har faktiskt rätt. Det var riktigt barnsligt av mig men jag känner ingen skyldighet att jag måste tala om för honom att jag inte vill att han ringer.

kanske inte så konstigt att jag är singel.

There's a thunder in our hearts baby

Fick sms av min kompis nyss. Hon har träffat en snubbe ett par tre gånger sådär och så hade dom bestämt ha en myskväll bara i all sin enkelhet. Så ligger dom och efteråt säger han att han mår lite illa. För han tänker på sitt ex. Och hon blir ledsen, inte för att hon är kär utan för att hon hoppas träffa kärleken. Hon vill så gärna.

Och jag förstår hennes situation. Att känna sig som ett tidsfördriv. Någon som är rolig att hänga med men helst ska man inte inleda något seriöst. Och jag undrar varför det är så? Varför blir vissa tidsfördrivet? Varenda gång?

När man träffar någon och hänger lite med den och sen väljs man bort så försvinner lite av kärleken till sig själv. Och man undrar vad som egentligen är fel på en som gör att ingen vill stanna.

Så då ger man upp istället.

Jaha.

Det finns inte mycket att säga. Knappt något faktiskt. Mer än att jag ska städa och tvätta idag. Och sånt är ju alltid lika intressant att veta. Jag försöker fiska lite underhållning på fejjan men ingen jävel vill roa mig. Förstår inte vad problemet är.

Och såhär kommer hela min  helg se ut. Bara vara hemma. Och ha det så jävla tråkigt. Jag tycker så synd om mig själv.




(det är på skämt. låten alltså. för dom som verkligen tror att jag är så patetisk)

Jag skäms över mig själv

Igår kom min iphone. Jag var så himla himla glad. Äntligen, tänkte jag, kommer min lycka i form av en klump metallbit och sådär. (har man inte så mycket annat att vara glad över får man liksom glädjas över materiella ting)

Jag skulle vilja kalla mig teknisk. Rättså teknisk i varje fall. Jag brukar få ihop en mobil utan problem i varje fall. Men icke denna gången. En kvart och en blodig tumme senare flög "luckan" upp. Jag fattade aldrig att sim-kortet skulle ligga på "luckan". Jag fattade verkligen inte det. Så jag tryckte i sim-kortet. Men fick inte i luckan. Sen fick jag inte ut sim-kortet. Jag kämpade och kämpade. Jag skrek och svor och saker flög.

Jag har inte mycket till tålamod skulle man kunna säga. Jag hoppas det går att rädda sim-kortet så det inte är förstört. Och jag hoppas dom på butiken kan hjälpa mig att få ur det så jag får min fina telefon som är helt obrukbar för tillfället.

Men det där beteendet jag får när saker inte går min väg, måste bli bättre. Jag kan inte tappa besinningen helt och hållet.

Grattis!

Det har varit din dag idag. 31 år skulle du ha fyllt. Jag hoppas du har en fantastisk födelsedag uppe i det blå eller var du nu befinner dig.

Kärlek för alltid alltid.

<3 F.S

I swear to tell the truth the whole truth and nothing but the truth

Idag ska jag på rättegång för en grej som hände för snart ett år sen. På jobbet. Alltså, det hände på jobbet. Jag undrar mest om jag ska lägga min vänstra hand på en bibel och den högra rakt upp i luften. Som man ser på film. Och om det kommer sitta en kritisk jury och granska mig.

Sen undrar jag om dom har rotat fram saker om mig som dom ska använda mot mig och min tillförlitlighet. "tycker du att du är trovärdig när du ljög om den här randomsaken för tre år sedan?"

Och advokaten. Kommer det vara en envis jävel som kommer göra allt i sin makt för att få mig att bli mindre? Jag är lite rädd för sånt där. Konfrontation. Att inte veta innan vad man ska få för frågor så svaren liksom är planerade. Och åklagaren har jag aldrig träffat. Trodde man gjorde sånt innan en rättegång.

I vilket fall är det dags snart. Och jag är lite rädd och nervös men det ska nog gå finfint.

Bland guldklimpar och dårfinkar

Det finns massvis med underbara människor jag kommer sakna när jag flyttar. Såna som verkligen är genuint underbara. Som har älskat en trots att man inte har förtjänat det.

Sen dårarna. Dom riktigt stora jävla dårarna. Dom kommer inte saknas en sekund. Dom har ställt sig på tvären, snackar skit om folk dom inte känner, snackat skit om folk dom känner, snackat skit i största allmänhet. Rena idioter rent ut sagt. Och varenda dag ser man dom. Usch, jag får rysningar bara jag tänker på det.

Men dom fina kommer jag sakna. Så himla himla mycket.

Hallå Sömnen, hör du mig?

Jag hinner inte gå och lägga mig förrän jag vaknar. Det börjar driva mig till vansinne. Inte konstigt att jag går runt och tjurar hela tiden. Det skulle vara roligt att få sova ut nån gång.
Det brukar bli såhär när jag har massa saker att tänka på och nu är ju flytten det som upptar en stor del men samtidigt har jag fixat det jag kan fixa redan nu och måste vänta ut resten. Då kan väl hjärnan koppla av lite? Kan man tycka. Kan jag tycka.

Jag fortsätter väl dricka mitt blask-kaffe.

Och så levde vi lyckliga i alla våra dar

Jag är lite bitter och tjurig. Upprörd och grinig. Men nånstans försöker jag knuffa mig själv uppåt. Det funkar inte att gå runt och vara ständigt förbannad på saker och ting.

Nu går jag och lägger mig.

Nu är det sådär tomt igen

Jag har varit rätt hängig idag skulle man kunna säga och det kan ju bero på alkoholen som jag drack igår. Jag vaknade upp i en stor säng med en kropp väldigt nära. Kroppen var fylld med tatueringar och jag kunde inte slita min blick från bilderna. Konst kallas det för somliga. Iaf för mig. Det var en varm kropp med ett tillhörande fint leende. Osv.

Ibland vill man inte åka hem trots att stället är helt okänt för en och väggarna inte är ens egna. Men hemma väntar katten. Och tystnaden. När hjärnan börjar vakna kommer tomhetsångesten. Och rädslorna för valen som valt som man inte egentligen vet är rätt men inget kan kännas mer rätt. Jag vill lägga mig ner och vakna som en annan människa. Som inte behöver vara rädd för felaktiga val. Eller rätt.

Och lite längtar jag tills påsk. Till besöket. Men vi hörs inte av. Och då vill jag höra av mig för att få veta att jag fortfarande är aktuell. Om jag kanske fixar mig ledig från jobb för att få hänga lite med någon som jag inte känner och som inte känner mig och som i sista sekund ångrar sig.

Men jag hör inte av mig. För alla andra hör av sig. Det är en populär människa jag har att göra med och då blir jag tveksam om mina närmanden spelar någon roll. Ifall dom bara skulle bli meddelanden i mängden. Utan något affektionsvärde.

Nu blev det här ett alltiallo-inlägg. Ångestinlägg. Jag vill så gärna bara ha facit så jag vet att allt blir bra. Hur jag än gör.

Erhm.

Idag hade jag elev på jobbet och vi satt och pratade om alkohol. Om hur vissa beter sig osv. Jag sa då lite försynt att 'jamen man ser ju lite hur man själv beter sig osv'. Han tyckte att om man blev en helt annan person när man är full kanske man ska sluta dricka.

Jag var tyst.

Omstrukturering

Okej. Nu blev det lite ändring i mina framtidsplaner. Jag ska försöka göra det bästa av situationen. Nu blir det som så att det får bli komvux i stället för folkhögskola och med tanke på att man måste vara folkbokförd i kommunen där man studerar så måste jag helt enkelt adressändra till min kompis och göra det snarast. Fyllt i tjänstledigtlappen är gjord. Det känns som att saker börjar sättas i rullning.

Och som om inte det vore nog hörde heta vännen av sig och ska hit över påsk. Naturligtvis jobbar jag den helgen men om jag börjar jobba på det nu kanske jag lyckas vara ledig åtminstone två dar.

Det känns som det kommer bli en rätt fin dag trots allt.

The plan

Jag har kommit fram till att jag ska försöka se till att jag flyttar ner till den fina staden där min fina vän bor. Men man måste ha en plan. Och nu ska jag försöka pussla ihop skola, tjänstledigt, csn, bostad och allt det där.

Det svåraste är nog skolbiten. Om jag inte kommer in. Då skulle det mesta raseras liksom. Och jag vill inte att det ska raseras. Men jag tänker heller inte flytta och sen stå tomhänt när jag kommer dit.

Samtidigt ska jag också spara pengar så jag har en liten buffert. Och det är heller inte det lättaste med alla mina tandläkarbesök jag har framför mig. Men jag ska göra mitt bästa. Jag tror på det här. Jag gör det.

Töntig

Jag har blivit lite väl desperat så nu har jag fixat ett konto på en sån där dejtingsida. Känner mig lagom patetisk. Men också orolig över att jag ska behöva leva livet helt ensam med katten. Ok, det är ju inte alls troligt men faktiskt inte heller helt otänkbart. Det blir så för vissa. Jag vill inte vara en av dom.

Man skulle kunna säga att jag hamnat i en kris. Typ.

Dessutom

Dessutom är det närmare fyra månader sen jag fick ligga! Fan inte klokt detta.

Om längtan

Ibland längtar jag så jag går sönder efter min bästis. Ibland vill jag packa mina väskor med det nödvändigaste och ta tåget ner för att föralltid bosätta mig där. Så jag kan gå över när jag vill och dricka en kopp kaffe och röka en cigg och prata i flera timmar om allt och inget.

Det händer aldrig här. Att man spontant åker över till sin kompis för en kopp kaffe. Allt ska planeras i detalj. Men där räcker det med att ringa och kolla så personen är hemma.

Jag längtar så jag dör.

Hämnden är ljuv

Ska snart iväg till tandläkarn. Det är ju sådär roligt så för att jävlas med henne drack jag vin igår. Härligt att gräva runt i någons käft dan efter.

egentligen drack jag inte alls därför. men jag låtsas.

Och jag blir mjuk som bomull

och lite lite ledsen

Bajskorv

Jag känner mig som jordens tönt. Och jag vill vara kall och oberörd. Att jag inte alls bryr mig om vi skulle höras av igen fast jag egentligen inte vill något annat än att ringa och sms:a tills telefonen går sönder. Vara den stalker jag är. Mitt element.

Jag förstår egentligen inte alls varför det känns så viktigt. Vi känner inte varandra. Har träffats två gånger varav den ena gången var jag så full att jag knappt visste vad jag hette och andra gången träffades vi i en timme. No big deal. Nej. Nej. Nej.

Jag skärper mig nu. Jag slutar tänka en stund.

Jag blev som dom andra

Ja, hur lång tid tog det? Inte ens en månad. Eller jo, rätt drygt en månad. Jag har nu alltså beställt ny telefon. En ajfån. Fast jag var ju lite smart och förnyade mitt abonnemang och får den på så vis gratis. Och sänker dessutom min mobilräkning med en hundring. Jag kommer med ursäkter, jag vet. Och jag skäms.

Konversation från i lördags

C: Har du facebook?
Jag: Nej, det där är inget för mig.

Fattar inte varför jag ljög om en sån sak.

Helga (helja kan man uttala det)

Det var en fin helg, det var det. Vi blev fulla lite för fort och min vän blev alldeles för full så hon fick gå hem och sova när vi drog ut på krogen. Efter krogen blev det efterfest. Det var en trevlig efterfest. Jag fick pussas och hålla hand. Sen gick jag och en annan kompis hem. Hon  bor granne med min kompis. Ungefär halv sex var vi nog hemma. Trött. Vaknade vid tolv igår. Beställde pizza. Sen träffade jag min pusskompis. Det kändes märkligt. Men trevligt. Så vi kramades lite innan jag åkte. Och pussades lite till.

Fortfarande helt slut. Tur att jag tog en semesterdag idag.

Lite fjantig

Jag är dödstrött. Det här är sjukt. Inte ens när jag jobbar behöver jag nånsin gå upp såhär tidigt. Men å andra sidan så är det lite kittligt samtidigt. Jag åker nämligen neråt idag. Till min favoritmänniska av alla i hela världen. Som för övrigt ligger sjuk vilket är jäkligt tråkigt. Men jag hoppas att hon är så pass pigg att hon orkar med lite fest ikväll.

Det var ju rätt intressant inatt. Jag somnade som vanligt alldeles för sent och två timmar senare vaknar jag upp av skrik. Ett mansskrik. Han var vansinnig. Tjejen försökte få honom till att bråka imorgon istället men nej. Det skulle tas på plats. Precis utanför mitt fönster fast på markplan. (Jag bor högst upp) Och nog tyckte jag att jag kände igen hans röst alltid. Visst var det grannen. Oftast är det hon (hans sambo) som skriker men han har haft sina stunder också. Till slut tror jag att han spydde. Och inte så lite heller. Dessutom lät det som han gjorde det i trappuppgången. Måtte jag ha hört fel.

Nej, dags för lite frukost. Tjipp tjipp!

Är man ändå redan är tjurig så kan man fortsätta.

Jag förstår inte att folk har så svårt för att stava till tatuera eller tatuering. Alltid ska det klämmas in två t:n i mitten. Är folk dumma i huvudet? VA?!
För övrigt fattar jag inte att folk har så svårt för att stava överlag. Om man är osäker på ett ord går det att googla. Och är man inte osäker så kanske man borde ta lite lektioner i svenska.

Idioter.

Hur gör man?

Jag har ju köpt en klänning till festen på lördag. Och den är ju rätt okej för att vara klänning måste jag säga. Men det finns ju ett litet stycke problem. Om jag nu vill ha den på mig någon annan gång i framtiden. Det finns en dragkedja. Som sitter på ryggen. Hur sjutton får jag upp den och hur sjutton får jag ner den? Det är inte direkt så att jag kan ringa på hos grannen och be om hjälp och ännu värre, gå fram till någon okänd på väg hem och be den dra ner den.

Ologiskt att ha en dragkedja i ryggen. Dumheter.

En helt vanlig lördag eller söndag och ibland t.om en onsdag

Det här med tunnlar och pluggar

Jag har en töjning i mitt vänstra öra och däri har jag en svart tunnel av silicon. Den är enkel och rätt diskret. På lördag ska jag neråt landet och på tjejfest så jag beställde en rosa tunnel med små glittriga pluppar på. (jag vet inte vad det heter. det där glittriga) Den kom på postlådan idag så jag ville på en gång byta. Grejen var bara den att jag inte fick igenom den. Jag tryckte och pressade, drog och slet. Det skulle jag aldrig gjort.

Det började blöda. Och det är inte ett gott tecken! Det kan vara så att jag förstört mitt öra för gott. Örsnibben har liksom svullnat upp till dubbel storlek. Men jag håller tummarna för att det lägger sig. Och för att örat en vacker dag blir friskt.

Den där ilskan

Den ligger där under ytan, diskret trycker den till lite då och då men man låtsas inte om den därför att det egentligen är en skitsak. Det är ingenting men ändå är det något som gör att man måste störa sig. Men med tiden blir det värre. Det blir liksom hela världen. Och när det har blivit hela världen är det som att dom största orättvisorna är mot sig själv. Ingen annan. Det är mest synd om mig av alla. Ingen har nånsin haft det sämre. Och efter ytterligare en stund så förstår ingen en heller för ingen har nånsin varit i samma situation.

Och så händer det en sak till. En liten, så liten att den knappt syns, sak och det bara exploderar. Nu är måttet rågat! Det kokta fläsket är stekt! Och så står man där och öser galla över någon som faktiskt bryr sig. Som visst det förstår men tycker egentligen att saken faktiskt inte var så stor. Men man själv har rätt. Och man åker hem med ett ledset hjärta och undrar om man nånsin ska bli förstådd.

Men så vaknar man dan efter. Kliar sig i ögonen, gäspar och undrar varför klockan ringde. Och vart man är. Jaha, jag var visst hemma. Sen börjar man tänka på gårdagen. Så skäms man. Man skäms över att man var så patetisk. Och man skäms över att någon helt oskyldig människa fick vara en slagpåse. Fick ta emot oförtjänt mycket skit. Så då blir det bara ångest i magen, huvudet och hjärtat. Även om man ber om ursäkt så är det egentligen inte tillräckligt.

Och då blir man glad över att personen är en stor människa. Som faktiskt tycker det är okej och lugnt. Att sånt händer. Och man blir ännu gladare över att personen är ens vän. Som älskar en trots allt. Trots att dåndimpen kommer ibland.

/åskmolnet

Vad hände?

Jag förstår ingenting. Jag valde att inte bli vän med den där som jag hade sovit jämte 2006 ändå är vi vänner nu? Hur sjutton gick det till? Är det fejsbok som spelar mig ett spratt? Har fejsbok ballat ur? Är det någon som hackat mitt konto?

Bör jag vara rädd?

Så ni vet

Det var inte alls meningen att bli full igår. Det var inte ens meningen att vi skulle dricka öl. Bara äta mat. Men vi ändrade oss. Vi blev fulla.

Och jag ska på fackutbildning idag. Det känns seriöst. Kanske bäst att köpa halstabletter. Är nog fortfarande full. Fy fan. Fy fan.