Jag har tänkt så. Den senaste veckan. Nu så. Nu så kommer telefonen. Men den kommer aldrig. Det där jävla nu så inträffar aldrig. Och jag blir förbannad och så känner jag mig ledsen. Och patetisk. Att jag liksom känner att telefonen är en sån stor sak. Men det gör jag.
Och det skulle inte förvåna mig om dom skulle ringa från tatueringsstudion och säga att dom måste ställa in min tid av någon jävla anledning. Och då känner jag att jamen då skiter jag i det. Och då kan jag lika väl skita i middagen på fredag också för att inget går ändå som jag vill.
Då känner jag mig patetisk igen.
Jag är så jävla trött. Jag får aldrig sova, jag får aldrig aldrig aldrig som jag vill. Jag blir tokig. Jag vill bara ha lite jävla sömn och jag vill ha lite jävla medgång. Om man nu säger så.
(tror inte allt handlar enbart om telefonen. det skulle kännas konstigt om fallet vore sådant)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar