Jag berättade för en kollega om mitt missnöje med min iphone. Egentligen vet jag inte varför, kanske för att jag ville ha lite medlidande. Och visst fick jag det. Tills dagen efter. Då vi satt i personalrummet och han och en annan kollega höll på med sina telefoner. Han blev liksom tvungen att nämna det. Skratta åt det. Få andra att skratta åt det. Att jag var korkad. Att jag inte fattade. Dumförklara mig. Jag satt och skrattade med men inombords kokade jag. Jag förstår inte varför man måste håna någon annan på det sättet. Är det så kul? Antagligen.
Och på nåt vis har det liksom följt med sen skolan. Om man svarade fel på någon fråga man fick och framför allt om man svarade HELT fel. Då genljöd skratten tills man ville lägga sig ner och dö. Sen uppfann man det där med att skratta åt sig själv. För att försvara sig själv. För att liksom på nåt sätt godkänna att andra skrattade åt en.
För dom jag berättar om min iphoneincident börjar jag alltid med "jag var så jäkla korkad". Varför? Bara för att jag vet att det kommer ett skratt följt av "näääää?". Och jag vill skydda mig själv för att det inte ska synas att jag tar åt mig av skrattet för att jag själv skrattar åt det.
Jag måste sluta med det där. Att skratta åt mig själv. Och i det här fallet var det bara kul fram tills det visade sig att jag måste betala närmare 3000 spänn för felet. Sen var det inte ett dugg kul längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar