Den ligger där under ytan, diskret trycker den till lite då och då men man låtsas inte om den därför att det egentligen är en skitsak. Det är ingenting men ändå är det något som gör att man måste störa sig. Men med tiden blir det värre. Det blir liksom hela världen. Och när det har blivit hela världen är det som att dom största orättvisorna är mot sig själv. Ingen annan. Det är mest synd om mig av alla. Ingen har nånsin haft det sämre. Och efter ytterligare en stund så förstår ingen en heller för ingen har nånsin varit i samma situation.
Och så händer det en sak till. En liten, så liten att den knappt syns, sak och det bara exploderar. Nu är måttet rågat! Det kokta fläsket är stekt! Och så står man där och öser galla över någon som faktiskt bryr sig. Som visst det förstår men tycker egentligen att saken faktiskt inte var så stor. Men man själv har rätt. Och man åker hem med ett ledset hjärta och undrar om man nånsin ska bli förstådd.
Men så vaknar man dan efter. Kliar sig i ögonen, gäspar och undrar varför klockan ringde. Och vart man är. Jaha, jag var visst hemma. Sen börjar man tänka på gårdagen. Så skäms man. Man skäms över att man var så patetisk. Och man skäms över att någon helt oskyldig människa fick vara en slagpåse. Fick ta emot oförtjänt mycket skit. Så då blir det bara ångest i magen, huvudet och hjärtat. Även om man ber om ursäkt så är det egentligen inte tillräckligt.
Och då blir man glad över att personen är en stor människa. Som faktiskt tycker det är okej och lugnt. Att sånt händer. Och man blir ännu gladare över att personen är ens vän. Som älskar en trots allt. Trots att dåndimpen kommer ibland.
/åskmolnet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar