Om någon känner för att ta över min hjärna är det helt ok.

Igår gick jag all-in. Jag strödde pengar omkring mig hej vilt och drack på tok för mycket sprit. Lärdom? Nja. Kanske att inte slösa 1400 spänn på en kväll. Fast vi åt också. På Broncos. Det är en köttrestaurang. Mycket smakligt var det. Tanken var att dricka öl och spela spel med andra vänner ikväll men det blir nog bara spel och cola. Orkar ej med mer sprit. Usch.

För att vara lite elak.

Tänkte jag lägga ut en kommentar jag såg på fejsbok. Inte från nån av mina vänner utan en av mina vänners vänner.

"Mums, jag åt jättegod semla igår på (namn) café. Jag bjöd (namn) på Café efter ett super utvecklingssamtal. Snäll som jag är köpte jag hem en semla till (namn) oxå. Barnen gillar inte semla."

Och det var under ett inlägg som en av mina vänner dårå hade länkat till ett fik. 


Jag skrattar åt sånt här. Elak som jag är. Sorry! 

Såja.

Igår var jag iväg och tatuerade mig. När jag gick dit visste jag exakt vad det skulle vara för motiv, när jag gick därifrån var det ett helt annat. Men alltså, jag älskar den.

Sleep talk.

Igår fick jag tillbaka min fina ajfåne. Det var kul. Jag var tvungen att ladda hem sleep talk-appen. Jag har fått höra så många gånger att jag pratar i sömnen och tyckte det skulle vara kul att höra vad jag sa.

Oftast var det prat blandat med stön (mycket märkligt) så jag hörde inte så mycket av vad jag sa. 02.13 sa jag : Vad var det nästa gången? Mhm. (skönt att jag kan prata korrekt svenska)
Och 03.06 lät det såhär: Vi får prata om det.
03.21: Allt, allt, allt!
05.02: hostattack.

Det här kan bli riktigt roligt. Det känner jag.

Brytet

Det har varit nära precis hela dan. Det har liksom varit riktigt nära flera gånger men jag har lyckats hålla igen. Trots att varenda jävel var tvungen att poängtera att jag såg trött och ledsen ut. Ingen fattade att jag bara ville vara lite ifred. Varför fattar aldrig någon sånt?

Men sen. Sen var måttet rågat. Jag har nämligen ett Coop-kort. Det förs över 2000 varje månad in dit så jag kan använda dom till mat och dylikt. Kollade mitt konto imorse och det stod att där var det överfört 2000 kr. Skitbra tänkte jag, då kan jag handla efter jobbet. Handlade massa nödvändigheter. När jag kom till kassan godkändes inte mitt köp. Vi provade igen, men icke. Vansinnig blev jag.

Sen. Så fort jag stängde dörren om mig så sprack det. Och som jag har grinat. Jag har grinat och grinat och grinat och grinat. Och jag grinar än. Orkar inte mer nu. Jag orkar verkligen inte mer.

Nu så.

Jag har tänkt så. Den senaste veckan. Nu så. Nu så kommer telefonen. Men den kommer aldrig. Det där jävla nu så inträffar aldrig. Och jag blir förbannad och så känner jag mig ledsen. Och patetisk. Att jag liksom känner att telefonen är en sån stor sak. Men det gör jag.
Och det skulle inte förvåna mig om dom skulle ringa från tatueringsstudion och säga att dom måste ställa in min tid av någon jävla anledning. Och då känner jag att jamen då skiter jag i det. Och då kan jag lika väl skita i middagen på fredag också för att inget går ändå som jag vill.
Då känner jag mig patetisk igen.

Jag är så jävla trött. Jag får aldrig sova, jag får aldrig aldrig aldrig som jag vill. Jag blir tokig. Jag vill bara ha lite jävla sömn och jag vill ha lite jävla medgång. Om man nu säger så.

(tror inte allt handlar enbart om telefonen. det skulle kännas konstigt om fallet vore sådant)

Och jag undrar lite varför

Jag berättade för en kollega om mitt missnöje med min iphone. Egentligen vet jag inte varför, kanske för att jag ville ha lite medlidande. Och visst fick jag det. Tills dagen efter. Då vi satt i personalrummet och han och en annan kollega höll på med sina telefoner. Han blev liksom tvungen att nämna det. Skratta åt det. Få andra att skratta åt det. Att jag var korkad. Att jag inte fattade. Dumförklara mig. Jag satt och skrattade med men inombords kokade jag. Jag förstår inte varför man måste håna någon annan på det sättet. Är det så kul? Antagligen.

Och på nåt vis har det liksom följt med sen skolan. Om man svarade fel på någon fråga man fick och framför allt om man svarade HELT fel. Då genljöd skratten tills man ville lägga sig ner och dö. Sen uppfann man det där med att skratta åt sig själv. För att försvara sig själv. För att liksom på nåt sätt godkänna att andra skrattade åt en.

För dom jag berättar om min iphoneincident börjar jag alltid med "jag var så jäkla korkad". Varför? Bara för att jag vet att det kommer ett skratt följt av "näääää?". Och jag vill skydda mig själv för att det inte ska synas att jag tar åt mig av skrattet för att jag själv skrattar åt det.

Jag måste sluta med det där. Att skratta åt mig själv. Och i det här fallet var det bara kul fram tills det visade sig att jag måste betala närmare 3000 spänn för felet. Sen var det inte ett dugg kul längre.