Egentligen hade jag inte alls något roligt att säga. Vet inte ens om det räknas som tråkigt. Det är nog mest ingenting.
Snart är det dags att ge sig ut i kylan. Kollade anslutningarna fram till centralen och det visar sig att jag måste stå och vänta på en buss i 40 minuter. Jag hoppas sjuelva har öppet så jag kan dricka en kaffe och värma mig den stunden.
Jag vet inte om jag är på väg att vakna eller somna. Man kan ju inte säga att jag sovit mina timmar men jag sörjer dom inte heller. Jag skyller helt enkelt mig själv.
Det är julafton idag. Minns ni när man var liten och inte kunde somna dan innan för alla paket under julgranen som lockade? Jag minns att vi alltid fick öppna en julklapp på morgonen. Det var alltid kläder. Till firandet hos någon faster.
Vi firade alltid jul hos en faster tills min far dog. Sen var det mor som fick ta över hela firandet. Och det var hon tvungen att göra för en sida av familjen till. Stackare.
Men det gjorde inte så mycket att vi förlorade en familj. Det var alltid stelt och en massa människor man knappt kände för vi aldrig sågs mer än över jul. Det var liksom rätt skönt att kunna få vara sig själv en hel dag utan det spända över sig.
Och i år är det första året på 15 år som vi alla syskon firar jul ihop igen. Det är lite speciellt skulle man kunna säga. Så jag hoppas att jag kan komma fram och jag hoppas mina bröder och mor kan åka iväg.
15 år. Herregud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar