Nu är det sådär tomt igen

Jag har varit rätt hängig idag skulle man kunna säga och det kan ju bero på alkoholen som jag drack igår. Jag vaknade upp i en stor säng med en kropp väldigt nära. Kroppen var fylld med tatueringar och jag kunde inte slita min blick från bilderna. Konst kallas det för somliga. Iaf för mig. Det var en varm kropp med ett tillhörande fint leende. Osv.

Ibland vill man inte åka hem trots att stället är helt okänt för en och väggarna inte är ens egna. Men hemma väntar katten. Och tystnaden. När hjärnan börjar vakna kommer tomhetsångesten. Och rädslorna för valen som valt som man inte egentligen vet är rätt men inget kan kännas mer rätt. Jag vill lägga mig ner och vakna som en annan människa. Som inte behöver vara rädd för felaktiga val. Eller rätt.

Och lite längtar jag tills påsk. Till besöket. Men vi hörs inte av. Och då vill jag höra av mig för att få veta att jag fortfarande är aktuell. Om jag kanske fixar mig ledig från jobb för att få hänga lite med någon som jag inte känner och som inte känner mig och som i sista sekund ångrar sig.

Men jag hör inte av mig. För alla andra hör av sig. Det är en populär människa jag har att göra med och då blir jag tveksam om mina närmanden spelar någon roll. Ifall dom bara skulle bli meddelanden i mängden. Utan något affektionsvärde.

Nu blev det här ett alltiallo-inlägg. Ångestinlägg. Jag vill så gärna bara ha facit så jag vet att allt blir bra. Hur jag än gör.