Just nu

Just nu vill jag slå en stor fet tung jävla sten i huvudet på mig. Men det är mest för att jag stör mig på en vän som är full och skriver saker jag inte förstår ett skit av. Men såklart säger jag inte det till honom utan låter honom traggla vidare. Som att jag var ett klotterplank.

Men det är lite sån jag är. Jag låter folk prata. Jag nickar igenkännande och ler där det behövs och slokar med öronen när det behövs. Jag hmm:ar och jag förstår. Låter folk känna sig trygga med mig.

Fast det betyder nödvändigtvis inte att jag alltid är sån. Alltså som egentligen inte bryr mig men låtsas. Oftast bryr jag mig. T.om lite för mycket. Det är väl därför dom dras till mig. Människorna som måste få prata av sig. Krigshärjade människor. Som förlorat allt. Men egentligen inte förlorat något. Förutom möjligtvis sig själv i hopp om ett annat liv men fick nöja sig med det man fick.

Som gett upp innan man ens försökte.


Lite som jag. Fast ändå inte.