Det borde vara jag. Jag trodde att ens mammor ringer till sina väninnor och beklagar sig. Inte till sin dotter. Och inte sex dagar i veckan.
Och det är alltid samma prat. Om hur svårt hon har det att andas, hur hon blir ignorerad hemma osv. Jag tycker jättesynd om henne det gör jag men nu har jag fått höra detta dagligen i nästan två, om inte mer, månader. Och jag står inte ut en sekund till!
Går genast och slår huvudet i väggen. Som om det skulle hjälpa.
6 kommentarer:
Det är alltid så himla svårt när det är någon nära. Och när det liksom har fastnat i samma. Och man vill ju hjälpa. Men hur liksom. Att lyssna när någon bara upprepar sig i månader är ju inte så givande för någon part.
Kanske genom att lägga över lite av ansvaret på henne själv?
Typ: Jag förstår verkligen hur du känner mamma men hur kan du göra för att underlätta det där med andning?
Jag älskar dig och undrar hur du ser till att bli sedd och bekräftad?
På vilket sätt kan du se till att du mår så bra det bara går?
Äsch som sagt, jättesvårt när det är någon nära och när man alltid pratat på ett visst vis. Jag hoppas att din mamma snart mår lite bättre och även att du ser till att hämta lite positiv energi från annat håll de gånger det blir lite för mycket och du behöver fyllas på.
Kramar
Tro mig, jag har försökt. Men det är på nåt sätt som att hon gillar att bli tyckt synd om. Eller jag vet inte. Eller så behöver hon helt enkelt hjälp som inte jag kan bidra med. I form av terapi typ.
Kramar fina du!
Men usch vad jobbigt :/ Att försöka få henne att förstå att du inte orkar ha hennes problem över dig hela tiden, utan att det blir elakt och futtigt.
Det ÄR påfrestande att försöka och försöka, stötta och hjälpa och uppmuntra, när det verkar som att personen inte ens vill FÖRSÖKA göra något åt sin situation, som att en del (kanske vi alla lite till mans) gillar att vältra sig i självömkan och elände.
En vän till mig frågade om hon skulle kontakta en terapuet till mig. Boka en tid och köra mig dit.
Kanske du skulle göra något liknande? Nästan hota med terapi? :p
Jag har försökt med det mesta. Jag har sagt åt henne att hon måste prata med någon, men det var trots allt långt innan all skit började hända. Så det har pågått ett bra tag.
Hon tycker dock att hon inte alls behöver av en teraput för hon är minsann inte deprimerad!
Nä, det är bara att hoppas att det går över. Snarast. Innan jag slutar svara när hon ringer.
Ha. Det där känner jag igen. Så säger min mor. "Det för jävligt" och då säger jag nu "Det var ju tråkigt" Sen. Sen lyssnar jag inte mer och övergår till nåt annat. herreminje. mammor.
Haha. Ja. Jag har märkt att det räcker att man liksom hmm:ar lite till svar så länge hon får prata så ibland håller jag telefonen en bit ifrån mig och sedan hmm:ar jag lite. Så är hon nöjd.
Tills nästa dag.
Skicka en kommentar