Det var inte som att han återuppstod. Som man läste i biblen. Det var något annat. Men levde gjorde han. Och han satt i en soffa och pratade med mig. Jag höll mest om honom och sa att jag älskade honom. Jag sa åt honom att han var tvungen att ringa våran gemensamma vän som bodde med honom när han dog för att berätta att han levde. Men på något sätt visste han. För han ville inte ringa henne. Det skulle bara göra mer ont.
Och jag vaknade och grät. Grät och grät. Och jag gråter fortfarande. Jag hatar dessa starka drömmar men jag älskar dom också.
Jag hoppas att detta var ett slags tecken. Av honom. Att han fortfarande finns. Att han fortfarande minns.
But all the miles that separate
Disappear now when I'm dreaming of your face
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar