Ibland blir jag rädd för att glömma minnen och ansikten på mina vänner som är borta. Och ibland får jag lite dåligt samvete för att det känns som jag saknar dom mer än pappa. Men pappa och jag hade aldrig någon relation. Jag var liten. Inte en sån rolig ålder. Jag fick skivor när jag fyllde år. En gång fick jag cykelbyxor och en tröja till som det stod: a rose is a rose is a rose typ hundra gånger på. Rosa var setet med blommor på. Men någon vidare kontakt hade vi aldrig. Kanske därför jag känner mig närmare med mina vänner som dog.
Jag och den ena kunde sitta på msn och prata gamla minnen. "Jag gillar dig och din bästis". "Vi gillar dig också". "Vi borde ses snart. Allihopa. Och festa som vi brukade" "Ja, det borde vi". Men det hände aldrig.
Så när jag sitter här och oroar mig över att glömma bort dom får jag en tvångskänsla av att lyssna på musik som påminner mig om dom. Plockar fram varenda minne och försöker höra dom prata.
Pappas röst glömde jag för längesen. Hade jag inte haft foton hade jag säkert tappat en del av hans ansikte också.
Jag hatar att döden rätt var det är befinner sig bakom dörren. Utan förvarning. Tar han dom. Min familj. Mina vänner.
2 kommentarer:
Jag är jätteglad att jag har min mormor på film.
Andra däremot.. som min granne (nu är inte det nån NÄRA så, men jag tyckte hemskt mycket om henne) jag brukar tänka på hennes röst ofta, helst saker som hon ofta sa. Mitt namn, eller barnens eller 'snälla får jag ta bara en cigarett av dig?' (när hon hade slutat för kolen)
Det förstår jag att du är. :)
Jag tror det är lättare att komma ihåg sånt när man är lite äldre. Jag var ju typ 13 när farsan dog. Men mina andra vänner gör jag precis som du. Om man minns fraser som brukade användas så är det nog inte så svårt att höra rösterna heller.
Skicka en kommentar