När man nyss avslutat en relation eller blivit djupt sårad så blir det lätt så att man går ut och super ner sig för att glömma. Man gör sig fin och gud vad man känner för lite uppmärksamhet. Man dricker öl efter öl efter öl och rätt var det är är det en ny dag och man vaknar upp bredvid en främling och vill egentligen skrika rakt ut. Och frågorna hopar sig i huvudet. När? Hur? Varför? Varfööööööööööööööööör? Och lite vill man dö en stund. Och eftersom det var så nyligen relationen tog slut, eller fortfarande är i en relation som är halvknas får man jordens ångest. Och då kommer dom nya frågorna. Ska man berätta? Ska man inte berätta? Ska man låtsas som att man gick hem efter två öl?
Sen får man leva med ångesten. För resten av sitt liv. Oavsett om man berättade eller inte. Vad beror det på att man gör så? Varför väljer man att gå ut och supa ner sig istället för att köpa tre liter glass, tre kilo godis, två pizzor och går hem och gråter i glassen?
Ja, självupplevt.
2 kommentarer:
Och när man gjort den där ångestgrejen, det är inte så att man lär sig av det och inte gör om det igen? NEJ, nästa gång är det samma sak. Så jävla puckad är man.
Precis. Lite som att det var en sån jävla bra idé förra gången så vi gör det igen. Verkligen puckad.
Skicka en kommentar