Vi har alltid haft en konstig relation, min familj och jag. Ja, förutom vissa av oss. Men min kära mor har nog blivit värst på äldre dar. Det är lite som att ens plågor inte finns och hennes är värst. När man mår dåligt kan det vara skönt att få höra lite tröstande ord. Därför berättade jag om min värkande rygg och nacke. För att få lite sympati. Hon har nämligen också lidit av det. Och hennes ord var... inte tröstande. Inte ens lite sympatiska.
"Det var ju inte bra. Men vad ska man göra?"
Och det var precis allt hon sa. Inte något i stil med: Du kanske borde kolla upp det och se om det är något allvarligt så det inte går för dig som det har gjort för mig.
Det är aldrig någon idé att ringa hem om tröst, jag vet det, för det är inte första gången men nånstans tänker jag och hoppas jag att det ska ändra sig. Men det gör aldrig det.
5 kommentarer:
jag brukar fnissa lite åt din mammas kommentarer på fejsboken ibland.. ;)
det förvånar mig inte! själv blir jag bara irriterad så fort hon kommenterar.
hon vill förhoppningsvis väl iaf.
men lite knasigt att inte trösta o ge råd om ryggen, om hon nu faktiskt vet vad det innebär liksom :/
ja jo det vill hon säkert.
hon är sån. vet inte riktigt vad sympati innebär längre.
Gör ont i mig att läsa. För även om man vet att de egentligen älskar, vill en väl och att kanske de inte vet bättre på grund av egen uppväxt och hur de själva har bemötts i livet så hjälper det inte alla gånger. Inte de få gånger man verkligen behöver dem. Och då gör det ont.
Men ibland är människor,familj eller livet så och man får se till att hitta andra att dela glädje och sorg med. Och omge sig med människor som ger gott till hjärta och själ. Då gör det inte lika ont sedan att de som är de människor som alltid borde göra det inte alltid klarar av det. För man får det i alla fall någonstans.
Kram <3
Skicka en kommentar