Jag tror på ödet. Jag tror att det liksom finns en anledning varför man träffar vissa människor och somliga stannar kvar i ens liv medans andra bara är där en kort stund.
För min del känns det bra att jag känner såhär därför många gånger ger det någon slags tröst.
2 kommentarer:
Jag har också alltid haft en sådan tro.
Det är väl någon slags överlevnadsinstinkt och tröst som du säger eftersom smärtan och saknaden ofta är illa nog ändå trots att man tror så och om man inte hade haft den tron att ta till så skulle det nog ha blivit outhärdligt... :(
Precis. Det är ju rätt fint att ha det att luta sig mot.
Skicka en kommentar