En gång i tiden brann det inombords. Det brann av glädje och förväntan. Sen ville jag bara vara rolig. Det är alltid lättare att få folk att tycka om en om man är rolig. Inte nere och ledsen. Jag döljde mina svackor väl. Log alltid ett öra till öra-leende. Falskt. Men jag ville så gärna bli omtyckt. Jag tyckte om att hör att folk tyckte det var kul att se mig för att jag alltid vad glad.
Ett tag var jag sån mot mina vänner också. Jag dolde mitt mående så väl så väl. Pratade aldrig om något som tyngde mig. Lättade aldrig mitt så tunga hjärta.
Ibland smittar det av sig till bloggen. Det är lättare att vara det lättsamma jaget. Inte det där som berättar om sin ångest och ensamhet. (jag vill inte bli en sån där blogg som skriver om hur gäääärna jag vill träffa någon i vart och vartannat inlägg) Men ibland lyser det bara rakt igenom och då vill jag bara skriva. För att få lite förståelse. Få veta att någon känt likadant. Att det är okej att bli lite desperat ibland och faktiskt längta efter någon att luta sig emot, ligga jämte och hålla hand. För jag saknar det. Något enormt.
Så. Nu vet ni. Pschu. Lite lättare hjärta.
1 kommentar:
Jag hör dig och förstår precis hur du menar.
Det är svårt att släppa masken och visa precis hur sårbar,rädd,ensam och ledsen man kan vara ibland.
Bloggen är min ventil och jag tänker ofta att den som inte känner mig och bara läser det jag skriver där måste tro att jag är helt knäpp. Fast å andra sidan så vet jag att de bloggar jag själv fastnar för och läser är de där bloggaren själv visar sin mänsklighet. Good and bad liksom. Lite utlämnande och ärligt emellanåt och inte alltid bara bra eller bara dåligt.
Och du är inte ensam om att känna så. Ibland är det skönt och välbehövligt att vara ensam och ibland så saknar,längtar och behöver jag en famn att krypa ihop i eller själv få krama om så mycket att det gör ont nästan. Ibland längtar hjärtat efter ett annat hjärta bara så mycket. Men som du säger så är det inget man säger så ofta direkt eller knappt alls.
Skicka en kommentar